Risto Volasen kotisivu

Risto Volanen har skrivit om det unga Finland, åren 1918-1922.

Henrik Othman har läst en bok om de stormiga åren 1918-1922.

HENRIK OTHMAN

Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922. Risto Volanen. Otava 2019. 448 s.

Tittar man i backspegeln är det frestande att föreställa sig historien som en deterministisk process där det ena självklart gett det andra och nuläget är en länk i en kedja som bara kunde ha lett till den situation vi lever i nu.

Tänker man efter lite inser man hur absurd den tankegången är. Historien är full av vägskäl och sannolikheter där en möjlig utgång kollapsat när en annan förverkligats.

Det här framstår glasklart också för processen som ledde till Finlands självständighet och en serie dramatiska händelser under åren efter att denna förverkligades då man läser politices doktor Risto Volanens bok "Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918-1922".

Boken är inte den första Volanen skrivit i ämnet. 2017 utkom “Suomen synty ja kuohuva Europpa”, och i fjol, tillsammans med Lasse Lehtinen, “Kuinka vallankumous levisi Suomeen”.

Redan de titlarna, liksom namnet på årets bok, placerar självständigheten i ett sammanhang. Finlands öde var i högsta grad en europeisk fråga, och ja – händelserna 1918 handlade uttryckligen om ett försök att göra revolution.

Risto Volanen har varit verksam bland annat som docent vid Helsingfors finska handelshögskola och Tammerfors universitet och statssekreterare.

Som man kan läsa sig till av titeln, på svenska “Det unga Finland i krigets och fredens Europa 1918-1922”, fokuserar Volanen på dramatiken i självständighetsprocessens och inrikeskrigets efterdyningar, men han går ändå kursoriskt också igenom omständigheterna till hur Finland blev självständigt.

Den processen var ju långt ifrån en självklarhet i och med deklarationen den 6 december 1917.

Självständigheten måste först erkännas av omvärlden, och under sitt första år med självständigheten deklarerad befann sig Finland i kläm mellan de krigförande makterna i första världskrig.

Volanen bekräftar åter en gång hur självständigheten var följden av en serie händelser som var för sig kunde ha ändat annorlunda.

– Bolsjevikerna fick makten i det som kom att bli Sovjetunionen

– Den vita sidan segrade i inbördeskriget
– Tyskland, som först bidrog till den vita segern i inbördeskriget, förlorade världskriget.

Ett återupprättat tsardöme, eller ett nytt borgerligt Ryssland, hade kanske inte accepterat den finländska självständigheten, en tysk seger med en tyskfödd kung i Finland hade inneburit att Finland blivit ett tyskt vasallrike och de rödas seger i inbördeskriget hade uppenbart – trots att Lenin erkänt vår självständighet – varit minst lika förödande för vår självständighet.

Tiden omedelbart efter att Finland blev självständigt var som sagt dramatiskt också efter det katastrofala inbördeskriget.

Volanen lyfter fram kampen för att göra Finland till en monarki, det ryska inbördeskriget och general Mannerheims planer på att angripa Petrograd; namnet S:t Petersburg ansågs för tyskklingande och ersattes 1914 med Petrograd – det var först 1924 staden döptes till Leningrad.

Foto: Bild ur boken

För aktivisterna var Gustav Mannerheim, trots att hans yrkeskunskap var av central för utgången i inrikeskriget, (i mitten) länge “ryssofficern”. Våren 1919 inledde de ändå samarbete med honom. Mannerheim omges här av stabschefen, generalmajor C. G. Theslöf och generalmajor Hannes Ignatius. Bild ur boken.

Mannerheim ville med sina angreppsplaner återge de vita makten i Ryssland, gammal officer i tsarens armé som han var.

Rysslands position vid den här tiden var märklig. Landet hade varit allierad mot axelmakterna under världskriget, men efter freden i Brest-Litovsk i mars 1918 och under det ryska inbördeskriget fanns engelska trupper inblandade i striderna om vem som skulle ha makten i landet.

Finland och England kunde ha gjort gemensam sak både i ett angrepp mot Petrograd och i att erövra Vitahavskarelen och Aunus, men i stormaktsspelet valde England en återhållsam väg, och speciellt ambassadören E. Howard och H. Gough varnade finländska aktivister för inblandning i inbördeskriget.

Foto: Bild ur boken

Åren 1918 – 1921 gjordes frivilligexpeditioner från Finland där man angrep Vitahavskarelen (Viena) och Aunus. Expeditionerna blev också en del av de allierades intervention i ryska inbördeskriget. Bilden är från angreppet mot Vitahavskarelen sommaren 1918, till häst författaren Ilmari Kianto. Bild ur boken.

Det fanns också interna motsättningar mellan de finländska aktivisterna, de som ville erövra Östkarelen och skapa ett Storfinland fruktade att ett angrepp mot bolsjevikerna i Petrograd skulle leda till att det nyskapade vita Ryssland inte skulle godkänna Finlands självständighet. Det rådde också motsättningar mellan dem som strävade efter ett Storfinland och dem som drevs av främdefolkstanken.

Risto Volanen beskriver utförligt vändningarna i det ryska inbördeskriget och den tvehågsenhet utvecklingen skapade bland segrarmakterna. I den historien, liksom i omvärldens bedömning av Finlands roll i stormaktsspelet, finns flera noder där utvecklingen kunde ha tagit helt andra vägar än vad de slutligen gjorde.

“Nuori Suomi sodan ja rauhan Euroopassa 1918 – 1922” är ett viktigt bidrag till förståendet av var vi hamnat i dag och varför.

Yleiskuva